Att vara unik
Det är en mycket debatterad fråga och kommer alltid att vara det - vad är "unikt" och vem är det?
Jag har många tjejkompisar som trots deras redan vackra inre- och yttre utseende fortfarande tvivlar på om de är "snygga" nog. De klagar på att deras "fel" gör att de känner sig fula och missnöjda, och detta är något jag självklart också tänkt själv.
Det har blivit lättare att bilda åsikt om huruvida yttre skönhet är viktigt eller inte, ju äldre jag blivit - och jag känner stolthet i att jag faktiskt inte är så utseendefixerad. I alla fall inte på det där negativa, självhatande sättet som många andra tjejer i min ålder fortfarande gör. Själv har jag börjat inse att jag finner störst skönhet i det unika, det medfödda - det naturliga och karaktäristiska. När jag träffar en person lägger jag större vikt vid hur de tänker, vilken historia de berättar och hur de känner inför moralfrågor, och andra människor. Du kan vara hur snygg som helst, och ha hjärnceller som matchar din yttre skönhet, men är du fördomsfull, elak eller känns oäkta kommer jag nog aldrig att umgås med dig.
Jag har försökt få mina fina tjejkompisar att inse att det finns så mycket mer vackert innanför detta skal, som för visso också tvingar oss att banta, operera och kritisera, men också i sin medfödda form gör oss unika.
Hur många är det inte som talar om "den klassiska skönheten". Att vara en klassisk skönhet, som idag utvecklats till att innebära att man som kvinna har ett litet ansikte, med liten näsa och stora läppar - känns för mig ganska icke-unikt då de flesta kvinnor idag sprutar in restylane, opererar näsan till modellen mindre samt fullkomligt bantar ner sig själva till att få dessa drag. De flesta kvinnor ser, medfött eller med hjälp från plastis, ut sådär och det är väl ändå ganska ointressant?
Hur som helst - jag svammlar väl mest, och jag hade kunnat skriva miljoner tecken till om det här ämnet - Men jag vill i alla fall klargöra att jag just nu tycker att plastikoperationer, bantningshets och självhat p.g.a av utseende är så jävla okvinnligt att jag känner för att kräkas. Jag finner stolthet i att folk tycker om mig trots mina "fel" och min stora näsa. Hade jag fått fler vänner eller friare för att jag opererade den mindre hade jag inte umgåtts med de nya "vännerna" ändå.
Ha det hett!
puss,
ibland-för-naturliga-och-någorlunda-unika-Nadi ;*
Jag har många tjejkompisar som trots deras redan vackra inre- och yttre utseende fortfarande tvivlar på om de är "snygga" nog. De klagar på att deras "fel" gör att de känner sig fula och missnöjda, och detta är något jag självklart också tänkt själv.
Det har blivit lättare att bilda åsikt om huruvida yttre skönhet är viktigt eller inte, ju äldre jag blivit - och jag känner stolthet i att jag faktiskt inte är så utseendefixerad. I alla fall inte på det där negativa, självhatande sättet som många andra tjejer i min ålder fortfarande gör. Själv har jag börjat inse att jag finner störst skönhet i det unika, det medfödda - det naturliga och karaktäristiska. När jag träffar en person lägger jag större vikt vid hur de tänker, vilken historia de berättar och hur de känner inför moralfrågor, och andra människor. Du kan vara hur snygg som helst, och ha hjärnceller som matchar din yttre skönhet, men är du fördomsfull, elak eller känns oäkta kommer jag nog aldrig att umgås med dig.
Jag har försökt få mina fina tjejkompisar att inse att det finns så mycket mer vackert innanför detta skal, som för visso också tvingar oss att banta, operera och kritisera, men också i sin medfödda form gör oss unika.
Hur många är det inte som talar om "den klassiska skönheten". Att vara en klassisk skönhet, som idag utvecklats till att innebära att man som kvinna har ett litet ansikte, med liten näsa och stora läppar - känns för mig ganska icke-unikt då de flesta kvinnor idag sprutar in restylane, opererar näsan till modellen mindre samt fullkomligt bantar ner sig själva till att få dessa drag. De flesta kvinnor ser, medfött eller med hjälp från plastis, ut sådär och det är väl ändå ganska ointressant?
Hur som helst - jag svammlar väl mest, och jag hade kunnat skriva miljoner tecken till om det här ämnet - Men jag vill i alla fall klargöra att jag just nu tycker att plastikoperationer, bantningshets och självhat p.g.a av utseende är så jävla okvinnligt att jag känner för att kräkas. Jag finner stolthet i att folk tycker om mig trots mina "fel" och min stora näsa. Hade jag fått fler vänner eller friare för att jag opererade den mindre hade jag inte umgåtts med de nya "vännerna" ändå.
Ha det hett!
puss,
ibland-för-naturliga-och-någorlunda-unika-Nadi ;*
Kommentarer
Trackback
